Jag står vid grinden till en herrgård. Det är mörkt och de sista höstlöven klänger sig fast vid de knotiga grenarna. Det verkar som att vilken väg jag än tar så hamnar jag här. Alla vägar leder till Rom brukar det heta. För mig leder alla vägar till mitt privata lilla helvete. Vetskapen om att jag tids nog återvänder till hotellet hopknåpat av mitt sinnes mörkaste skrymslen och vrår har alltid funnits där, ett faktum jag sedan länge accepterat. Dock hade jag hoppats på att det inte skulle vara fullt så snart. Det har inte ens gått ett år sedan jag senast chekade ut, och då vidtog åtgärder som skulle minska risken att vägen under mig förde mig tillbaka hit. Man kan aldrig göra nog verkar det som. Det är alltid det oförutsedda som ställer till det för en.
Jag står vid grinden till mitt midnattshotell. Jag kan uppehålla mig här ett tag men förr eller senare kommer jag gå in. Samtidigt som tortyren att utsättas för mitt inre mörker är något av det värsta jag känner till så ingjuter det samtidigt en pervers känsla av trygghet. En inbjudande känsla av kontinuitet. Ingenting har förändrats. Du är fortfarande du. Med alla dina inre demoner. Efter att ha tillbringat tillräckligt mycket tid i mitt midnattshotell så har de blivit en form av vänner. De finns där när ingen annan gör det. De förstår mig när ingen annan gör det.
Ja, jag vet inte om det finns så mycket mer att säga. Vinden börjar tillta och jag vet att receptionisten väntar otåligt på mig.
Sergej Tanja Brändén 