Ibland slår mig frågan; vad gör jag här egentligen? Då menar jag inte att jag gått in i köket och glömt vad jag kom dit för att göra, tar en chokladbit från kylen och går tillbaka till datorn och fortsätter spela, nej jag syftar på vad det är som fått mitt liv att ta de svängningar det gjort.
När jag var yngre så såg jag framför mig en ganska standardiserad framtid. Gå ut högstadiet, gå ut naturlinjen på gymnasiet och sedan fortsätta plugga naturvetenskapliga ämnen på universitetet tills jag hittat det jag vill ägna mig åt. Att säga att det inte riktigt blev så är väl något av en underdrift. I tre år kämpade jag på gymnasiet, först ett år på natur och sedan ytterligare två på humanistiska innan jag till slut bestämde mig för att hoppa av. Med ett knappt nämnvärt antal gymnasiepoäng började jag fundera på vad jag skulle göra nu. Att jag förr eller senare skulle ta igen mig på komvux var ganska självklart från början men jag kände verkligen inte för att så snart kastas in i den fördummande skolbänken. Jag hade två val, antingen börja jobba eller söka icke konventionella utbildningar. Det första kändes inte särskilt lockande men jag skrev ändå in mig på arbetsförmedlingen för säkerhets skull och började sedan titta efter kurser som skulle passa mig.
Under den här tiden hade tanken att bli professionell skådespelare legat och grott och växt sig starkare i takt med att gymnasiet gick mer och mer åt helvete. Man blir inte anställd som skådespelare efter ett års folkhögskoleutbildning men det skulle vara precis vad jag behövde, ett år av att bara egna mig åt mitt livs intresse och att få en paus från skolbänken. Till slut sökte jag fyra utbildningar och kom in på en av dem. Jag tog mitt pick och pack och flyttade till internatet i Hällefors. Jag trivs här och idén om att bli skådespelare har växt sig ännu större, det har blivit en plan, ett mål. Men trots att jag är nöjd med vart livets snåriga och snirkliga stig fört mig kan jag inte låta bli att tänka på vad som skulle ha hänt om jag inte mådde som jag gjorde under gymnasiet. Vad skulle hända om jag gick ut naturlinjen?
Ibland kan jag få enorma skuldkänslor gentemot mig själv. Jag vill se mig som en intellektuell akademiker, men jag klarade inte ens av att slutföra gymnasiet. Jag vill se mig sitta i en aula och lyssna på häftiga föreläsningar om matematik, kemi, fysik och biologi men i verkligheten ligger jag i sängen och har ångest som ett ruttet russin. Jag är inte kapabel att göra någonting som kräver minsta lilla ansträngning, all energi går till att inte glida ännu djupare ned i depressionen. Även om jag klarar av att slutföra denna ettåriga kurs, vad händer om eller när jag blir antagen till scenskola? Det är en ständig rädsla och fråga jag tvingas leva med, hur långt kommer min ork att räcka?
In English
Sometimes I ask myself, “what am I even doing here?” I don’t mean that I walk into the kitchen, forget what I was supposed to do, grab a piece of chocolate and go back to my room to play videogames, no I mean what has caused my life to take the turns it has to make me end up here.
When I was younger I had a pretty clear and standard perception of what I would do in the near future. Finish high-school, collage and then study STEM fields in Uni until I knew what to do with my life. To say it didn’t quite go like that is a slight understatement. For three years I struggled with collage before I decided to drop out. Having accomplished basically nothing during those three years I started contemplating my option. I new that sooner or later I would have to complete collage in some adult education however I felt like I needed to take a break from ordinary education. I concluded I had two potions. Either I try to find a job or an alternative form of education. A job didn’t sound very appealing so I started to look at community collages with actor courses.
During this time the idea of becoming an actor has grown at the same phase as my collages attempt went more and more downhill. You won’t get a job offer after a year of community collage but it was just what I needed, a year off to fully imerse myself in my biggest intrest and get a well needed break from traditional education. I finally applied for four different acting courses and got accepted into one. I collected my stuff and moved to the campus in Hällefors. And don’t get me wrong, I really like it here and the dream of becoming an actor has grown into a plan, a goal to persue. However I can’t avoid thinking of what would have happened if my road hadn’t been so bumpy? What if I didn’t had to battle depression and managed to get through collage?
Sometimes I feel really guilty towards myself. I’d like to see myself as an intelectual, but I didn’t even get through collage. I’d like to see myself sitting in an auditorium listening to lectures on maths, fysics, chemestry and biology when in reality I’m lying in bed with crippling anxieties. I am not capable to complete a single task that requires even the tiniest amount of energy, all of it is reserved to keep myself from sliding even deeper down into te depression. Even if I manage this one year course, what will happen when I enter drama school in university? It’s a constant fear I have to live with, how far will my energy last?