I väntan på hjälp

På fredag ska jag förhoppningsvis påbörja en process för att göra något åt min mentala ohälsa. Efter tre års kamp mot mina inre demoner och den dysfunktionella psykvården så ser jag början på tunneln som förhoppningsvis ska leda mig ut till en mer fungerande tillvaro, dock är jag tyvärr inte allt för optimistisk. Eller det kanske är bra att jag har väldigt låga förväntningar, då blir jag inte like förkrossad när det visar sig att även detta försök att söka hjälp inte kommer leda någon annan stans än misslyckande.

Så inför detta så har jag mer än tidigare reflekterat över vad det faktiskt är för “fel” på mig och i vilka uttryck det tar sig. Vad är det som ger mig problem? Min slutsats är att jag har en väldigt stark tendens att förminska mina problem för mig själv och andra. Hur normalt är det egentligen att ligga i sängen och få fotorealistiska fantasier om självmord? Att gå ut i köket och skära av pulsådern med en av mina underbart vassa köksknivar för att sedan sjunka ihop och se hur en vackert djupröd pöl växer till sig runt min döda kropp? Eller att ta ett skjutvapen och blåsa hjärnan ur huvudet på mig och sedan förundras över den vackra explosion av rött och vitt min fantasi spejat ut på väggen bakom mitt påhittade självmord? Bara det faktum att jag så nonchalant pratar om det ser jag som en indikation på att jag fortfarande förminskar mina problem till något man enkelt kan sopa under mattan. Det beteendet i kombination att jag är väldigt duktig på att släta över mina problem och därigenom framstå som fullt fungerande har antagligen bidragit till att det har tagit så lång tid för mig att komma till punkten jag är nu, att jag kanske eventuellt faktiskt är på väg mot att få den hjälp jag behöver.

Då uppstår ju frågan, vad för hjälp är det jag faktiskt behöver? Jag vet inte. Det enda jag vet att jag inte behöver samtalsstöd, det kan jag lösa på egen hand, jag har massor av vänner jag känner jag kan prata med och jag blåvägrar att käka antidepressiva. Kanske det kommer vara just detta som mötet kommer handla om? Hoppas det för det vore onekligen praktiskt att veta hur jag ska gå tillväga för att lösa mina problem, eller i minsta fall mildra dem.

När man inte är “normal”

Jag vet inte hur många i min omgivning är medvetna om det, men jag är inte “Man” vilket man kan tro baserat på mitt skäggiga ansikte, typiskt maskulina klädnad etc. För mig så är sociala kön en relik från forntiden, något som man bör sträva efter att komma ifrån, därför väljer jag att identifiera mig som agender (obligatorisk notis om vilka mina föredragna pronomen är: dem eller they, them på engelska) och väjer man att inte ha något kön så blir det även lite svårt att vara straight, så den termen som kommer närmast vad jag upplever som min sexuella läggning är pansexuell. Om mina umgängeskretsar inte har snappat upp detta så håller jag inget emot dem, jag har valt att inte göra en stor grej av det för det känns inte som en stor grej för mig. Blir jag felkönad tar jag inte illa upp, jag säger till om tillfället tillåter och går vidare med livet. Ingen big deal.

Mina föräldrar verkar ha en liknande inställning till det hela, när pappa lagade mat och mamma satt vid köksbordet en dag så kom jag in och sa ungefär “Hörni, kan ni snälla inte kalla mig för han, pojken, son, killen etc när ni pratar om mig? Jag vill inte identifiera mig som något kön, så kalla mig för dem istället är ni snälla”. Svaret jag fick var något i stil med “Ok, vi ska göra vårt bästa” och mer än så kan jag inte begära.

Problemen börjar uppstå när man går ytterligare en generation bak i min släkt. Mormor och morfar är just nu på besök från Ukraina och mysigare morföräldrar får man leta efter. Därför kom deras reaktion som en chock för mig när jag förra hösten berättade att jag varit på Stockholm Pride. “Men usch, inte kan du umgås med sådana människor” sa de och sedan kom några fler ljud och handrörelser som väldigt tydligt implicerade att “sådana” människor är sjuka i huvudet. Det tog ett bra tag för mig att återhämta mig från chocken och ju mer jag tänker på det, desto mer mogen känner jag mig inför att komma ut för dem men jag är rädd för hur reaktionen kommer bli. Kommer de plötsligt inse att det inte är något fel med att vara queer eller kommer jag dö i deras ögon? Jag vet inte… I vilket fall så tror jag det bästa jag kan göra är att ta hjälp av mamma.