Om att bli spottad i hjärtat

Huh, det verkar inte som att jag kan få en lugn stund denna vecka. Först drabbas jag av förkylning på måndag kväll som fortfarande inte vill släppa taget om mig, på tisdag kväll drabbas jag av en akut ångest attack som du kan läsa om här, på onsdagen missar jag mina kurskamraters uppträdanden som enligt ryktena ska ha varit briljanta och nu detta.

Jag tror det bara är en enda person utöver mig själv som fullt ut förstår vilken smärta jag går igenom just nu, men för att göra det mer begripligt för eventuella läsare så måste jag berätta en del förhistoria:

När jag började gymnasiet blev det helt plötsligt svårt för mig med skola. Under hela min tidigare skoltid har det varit en barnlek. Det räcke med att hänga med på lektionerna för att jag skulle få höga betyg, på gymnasiet så funkade det dock inte längre. Mina studieresultat störtdök och jag hamnade i en negativ spiral av sjunkande resultat och sjunkande motivation. Jag blev deprimerad och slutade att känna någon lust inför livet i allmänhet. I slutet på min första termin slutade jag helt att gå till lektionerna, men fortfarande så klev jag upp 06.20 för att ta mig till skolan. Jag tog mig till den enda plats som fortfarande kunde tända livslusten inom mig. Jag tog mig till Théföreningen.

Under mina följande två och ett halvt år på gymnasiet var det inte mycket jag fick gjort. Sammanlagt lyckades jag skrapa ihop 500 poäng, inte ens i närheten av de 2500 man behöver för en examen, samtidigt som mitt mående var en bergochdalbana som dock hade en väldigt tydlig genomsnittlig tendens nedåt. Dock var det Théföreningen som räddade mig från att gå under totalt. Det var en plats där jag kunde slappna av, en plats jag alltid kunde komma till när jag mådde dåligt. Det var den plats där människorna var vänliga, förstående och lätta att prata med. Det var en mysig plats. Fylld med soffor och kuddar, ett mjukt rött ljus och framför allt en hemtrevlig, välkomnande och behaglig atmosfär till skillnad från den aggressiva och utmanade stämning som existerade i världen utanför.

Jag skulle vilja påstå att Théföreningen räddade mitt liv. Hade det inte varit för den så skulle mina dalar varit mycket djupare och mina toppar mycket lägre. Hade det inte varit för Théföreningen skulle min lust att leva vara släckt hela tiden. Hade det inte varit för Théföreningen är det inte otänkbart att jag hade försökt ta mitt liv. Därför var det så sorgligt att se hur föreningen under mitt tredje år förändrades från den varma och öppna plats den var till en lika ytlig och kylig plats som världen utanför. Den nya styrelsen började frysa ute gamla medlemmar som kom tillbaka för att hälsa på och idag var det min tur.

Vi har en tradition på föreningen att, efter att ha betalat avgiften för att bli evighetsmedlem, rista in sitt namn i bordet när man går ut skolan. Betalningen var dock något jag gjorde redan under mina första år då jag hade ett jobb vid sidan av skolan och där med en hel del extra pengar. Så jag slutar skolan, hela sommaren går. Jag får besked att jag blivit antagen till en skola långt hemifrån vilket innebär att jag vid terminsstarten ska flytta. Dagen innan flytten går jag upp till föreningen en sista gång, för att säga farväl samt att rista in mitt namn i bordet som traditionen kräver. Jag drar mig till minnes alla de underbara stunder jag haft i detta rum medan jag arbetar. Tårarna kryper fram. Det är tårar av glädje och sorg. Av glädje för alla goda minnen, av sorg för att föreningens förändring. Sen tänkte jag inte mer på det. Jag flyttar men den första veckan så går min telefon sönder och när finanserna tillåter lämnar jag in den på lagning.

Idag, den 29 september får jag tillbaka den, drygt en månad efter att den gått sönder. Upphetsat sätter jag på mobilen och det första som möter mig är två sms från en av styrelsen i Théföreningen, avsända den 1 september. Vad är detta? Nyfiket öppnar jag meddelandena.
“Sorry mannen men vi skär ut ditt namn”
“Äsch du får 24 timmar på dig att kontakta oss”
Jag förstår inte med en gång vad det är hon pratar om, men attityden och “skär ut ditt namn” fick mig att inse att det inte alls var bra. Med fumliga händer komponerar jag ihop ett sms till en av de som är kvar och frågar vad tusan det är som föregår. Precis när jag tryckt ‘send’ så slår det mig. Bordet. Mitt hjärta sjunker i bröstet. Namnet i bordet är den vackraste symbol jag kan tänka mig och styrelsen har nonchalant tillintetgjort den.

Det var den sista spiken i kistan för den förening jag blev kär i.

Kvällsäventyr i duschen

Ibland kan det komma från ingenstans. Som nyss. Jag satt och streckkollade på en tv serie när jag kom på att jag lovat mig själv att duscha, så jag tar min badrock och går in i badrummet. Jag kollar mig i spegeln; “fan vad snyggt mitt hår ändå är” tänker jag för mig själv. Mitt hår är något jag är väldigt stolt över, jag började odla ut det för några år sedan och det börjar äntligen nå en respektabel längd. Efter att ha beundrat kalufsen så kär jag av mig och går in i duschen. Jag vinklar om munstycket så det är precis som jag vill ha det, det verkar som att min rumskamrat är lika kinkig som mig när det kommer till detta. Vattnet, jag hittar precis rätt temperatur. Men sen vrider jag om munstycket så att vattenstrålarna hamnar litet närmare väggen än var jag brukar vilja ha dem. Det nästa jag vet är att jag sitter på golvet med knäna uppkörda under hakan och dunkar huvudet i väggen. Det är skönt. Det tar udden av den avgrundslösa hopplöshet jag känner inför min egna existens. Jag vill inte fortsätta leva. Jag vill göra mig själv illa, min existens är ändå bara den ena smärtan efter den andra. Den fysiska smärtan blir som en port som den mentala smärtan flödar ut genom. Ut genom de punkter på huvudet jag dunkat i väggen. Ut genom underarmarna jag gör mitt bästa för att riva sönder. Men det hjälper inte. Så fort jag slutar stängs portarna och allt är lika illa som innan.

Jag måste ha suttit där i en timme. Till slut, efter mången försök att stänga av vattnet lyckas jag, vattenflödet upphör. Så sitter jag där, i tystnaden. Kylan kryper sig snabbt på och tvingar mig upp, tvingar på mig badrocken. Med stapplande steg tar jag mig ut i hallen. Fan min rumskamrat har gått och lagt sig. Jag måste få prata med någon, är någon av mina vänner online? Ja, precis den jag ville prata med. Vi pratar, sen börjar jag skriva det här. Jag hoppas att jag har distraherat mig länge nog för att inte glida tillbaka in i det tillståndet. Men det är något som drar mig tillbaka dit. Med mycket ansträngning och distraktioner har jag hållit mig ifrån att gå tillbaka till duschen och fortsätta där jag avbröt. Efter att jag publicerar detta och borstat tänderna, kommer jag ha den mentala styrkan som krävs för att hålla mig kvar, eller kommer jag åter glida in i ett självskadebeteende? Vem vet? Jag vet, om ett par minuter.

God natt.

Ryska, det förlorade språket

Under mina barndoms och tonårsår har min mor försökt få mig att konsumera kultur på mitt ryska modersmål. Jag växte upp med Astrid Lindgrens filmatiseringar parallellt med filmer från forna sovjetunionen, jag konsumerade båda gladeligen. Men när jag kom upp i åldrarna när man försöker bryta med sin barndom och etablera en ny tillvaro och ett nytt sätt och vara på så gjorde jag mitt yttersta för att lägga ryskan på hyllan. Med mutor som att jag skulle få prylar vid utläsningen av en bok och godis efter att ha gjort hemspråksläxan lyckades mamma ändå att hålla språkbruket vid liv ett tag men så fort jag blivit tillräckligt gammal för att uttrycka och få igenom min vilja så bröt jag i princip helt med språket. Det var en sådan lättad. Inga fler frågor om hur många sidor i boken jag läst, inga mer frågor om jag gjort hemspråksläxan. Jag var äntligen fri. Ryskan blev endast ett verktyg för mig att kommunicera med släktingarna i Ukraina.

Men nu på äldre dar (åh jag är snart 20, jag ser min gravsten skymta vid horisonten) så har jag börjat sträva efter att återigen göra ryskan till ett språk jag kan kalla för “mitt”. Jag har börjat söka upp min barndoms filmer på Youtube för att nostalgitrippa, jag känner en enorm melankoli när jag lyssnar på bandet Аквариум över hur vackert språket är, en rasande ilska och irritation när jag inte kan finna ord för det jag vill säga när jag pratar med mormor och morfar och en känsla av besvikelse och misslyckande när jag gång på gång blir påmind om hur dåligt jag läser när jag försöker ta mig an en bok. Vid flera tillfällen har jag gjort det för att försöka återerövra det jag förlorat, men gång på gång har det slutat i att jag i ett utbrott av ilska, frustration och sorg kastar boken i väggen för att sen kasta mig själv i sängen och klandra mig själv över att jag låtit språket glida ifrån mig.

Men jag vill inte återigen hamna i ett måste. Jag vill inte sätta upp mål för mig själv att jag måste läsa si och så många sidor av en bok varje dag eller vecka eller vad det nu blir man bestämmer sig för, för då hamnar jag återigen i den onda spiral som dödade min entusiasm för språket till att börja med. Det ska komma inifrån. Jag måste inte bara vilja återerövra språket. Jag måste vara villig att ge mig ut på slagfältet. Jag tror inte jag är där än, men jag hoppas jag är på rätt väg.