Teatern har under de 6 år jag hittills ägnat åt den spelat en central roll i mitt liv. Det har varit en plats för mig att träffa vänner, utforska mig själv, men framför allt så har den haft rollen av ljuset när mitt liv varit som mörkast.
Under första året på gymnasiet, slutet på höstterminen så hade jag en period där jag kom till skolan en timme tidigt, för att gå till ett rum som alltid var tomt på morgonen, lägga mig i en soffa, och gråta. Jag vet inte varför jag grät. Jag hade ingen anledning till att gråta. Ändå så gjorde jag det. Det blev som en ritual, någonting jag var tvungen att göra för att kunna ta på masken och bege mig ut i skolan och ge ett sken av att man var en fungerande människa. Sen blev det bättre. Och sedan värre. Andra året. Jag slutade gå till skolan helt och hållet. Jag stängde in mig på mitt rum. Jag låg i min säng, drog täcket över huvudet. Jag fanns inte. Jag tappade aptiten. Jag åt bara för att mina föräldrar tvingade mig. Jag lämnade aldrig mitt rum frivilligt, med ett undantag: För att ta mig till min ensembles repetitioner.
Jag vill inte säga att teatern har haft en helande effekt, för det tror jag inte. Det var en fristad. Någonstans jag kunde gå och lämna allt annat utanför. En en helig plats där mina demoner inte kunde följa med mig in genom dörren. En plats där jag två timmar i veckan kunde vara fri.
Leo går runt i väntsalen. En efter en tas de övriga som var på festen in i förhörsrummet. Nu är det bara Leo kvar, ensam med sig själv och sina tankar. “Vad skulle jag gjort nu? Om jag gick upp till sjukhuset? Till Jonathan?” Väntrummet är egentligen inget väntrum och Leo finns inte. Det är Sergej Laura Brändén som står på en scen, inför en fullsatt publik. Men för mig så är det inte längre jag som står där. Det ÄR Leo. För Leo är det på riktigt. Som en dröm som återupprepar sig, vid varje repetition, varje föreställning jag genomför så väcks Leo till liv och genomgår samma emotionella bergochdalbana. Mina handlingar är inte längre inövade regisserade rörelser och yttranden, det är Leos riktiga reaktioner.
Det var under produktionen av ovan nämnda föreställning ‘Jonathan’ som jag på riktigt bestämde mig för att satsa på att bli skådespelare. Jag har nog haft den idén under den större delen av de 6 år jag hittills ägnat åt amatörteater.
“Och så slår jag. Rakt över ansiktet. Igen och igen. Det är som en reflex… Det var inte meningen att… Jag hör hur det krasar i hans näsa, och så faller han bakåt, rakt in bland stenarna… och hans huvud… Hans huvud det slår i en sten och… Så blir det tyst… Allt som hörs är vinden i träden, hur det knakar i grenarna… Sen springer jag. Jag springer i panik.
Räcker det?”
Leo erkänner att det är han som misshandlat Jonathan. Något han förnekat hela förhöret. Min röst darrar när jag talar, mina ögon tåras. Eller ska jag säga Leos… Känslorna som byggs upp inom Leo under föreställningen svämmar över och sköljs ut över publiken. Jag går bak, till min plats längst bak på scen i väntan på min sista insats i slutscenen och jag är helt slut. Efter föreställningen kommer människor från publiken och berättar om hur jag rörde dem till tårar och frågar hur jag mår…
Det är en underlig känsla att få veta att man berört någon på ett så djupt plan.
In English
Theatre has over the past 6 years played a central role in my life. It has been a place to meet friends, explore myself, however most importantly it has been the light when my life has been the darkest.
In my first year of Gymnasium, the end of the autumn term, I had a period where I would come to school an hour early, go to a room that was always empty in the morning, lay down in a sofa and cry. I didn’t know why I cried. I had no reason to cry. Yet I cried. It became a ritual, something I had to do to be able to put on the mask and then go out in school with the appearance of being a normal, functional human being. After a while things got better, then things got worse. Second year. I stopped going to school completely. I locked myself in my room. I lied in bed and pulled my quilt over my head. I didn’t exist. I lost my appetite. I only ate because my parents forced me. Never did I ever leave my room of my own free will, with one exception. Theatre rehearsals.
I don’t want to say that the theatre had a healing effect because I don’t believe that. It was a safe haven. Somewhere I could go and leave everything else outside. A holy place where my inner demons couldn’t follow me through the door. A place where for two hours a week I could be free.
Leo walks around the waiting room. One by one the others who were at the party are taken into the interrogation room. Now there is only Leo, alone with himself and his thoughts. “What would I do now? If I went to the hospital, to visit Jonathan?” The waiting room isn’t really a waiting room and Leo doesn’t really exist. It’s Sergej Laura Brändén, standing on stage in front of a full audience. But for me it’s not I who stand there. That IS Leo. For Leo it’s real. Like a repeating dream that plays each rehearsal, each performance. Every time I get up on that stage Leo comes alive and goes through the same emotional roller-coaster. My actions are no longer rehearsed, directed movements and lines, they are Leo’s real actions.
It was during the production of the above mentioned play ‘Jonathan’ that I decides to peruse a career as an actor, however I do believe that the thought has been in my mind during the bigger part of the previous six years I did armature acting.
“I hit him. Right across the face. Again and again. It was a reflex… I didn’t mean to… I hear his nose breaking, and he falls, right into the stones… and his head… his head smashes into a rock and… everything is quitet. All I hear are the wind in the trees, the creaking of the trunks… Then I run. I run in panic.
Is that enough?”
Leo confesses to the assault on Jonathan. Something he has denied the entire interrogation. My voice trembles when I speak, my eyes are tearing. Or should I say Leo’s… The feelings built up within Leo during the show boil over and wash over the audience. I walk back to my spot at the far back of the stage, waiting for my last contribution to the play and I am exhausted. After the show people walk up to me and tell me that they were moved to tears and ask me how I feel…
It’s a curious feeling to know that you’ve moved someone on such a deep level.
Sergej Tanja Brändén 